# Pont de la mer (2015)
**Morceau de concert pour cor solo et orchestre**
*Konsertstycke för solohorn och orkester*

**Benjamin Staern (f. 1978)**

### Verkkommentar

*Pont de la mer* (Havsbro) är ett konsertstycke för solohorn och orkester, komponerat 2015 av Benjamin Staern på beställning av Malmö SymfoniOrkester och tillägnat orkesterns dåvarande förstehornist Einar Öhman samt Malmö SymfoniOrkester. Verket uruppfördes den 30 april 2016 i Malmö Live Konserthus med Einar Öhman som solist och Malmö SymfoniOrkester under ledning av Marc Soustrot.

Till skillnad från den traditionella instrumentalkonsertens ofta virtuosa och dramatiskt konfliktfyllda förlopp är *Pont de la mer* ett huvudsakligen långsamt, meditativt och klangligt nyansrikt verk. Här framträder hornet inte i första hand som ett heroiskt soloinstrument, utan som bärare av ett lyriskt, nästan vokalt uttryck. Dess melodiska gestaltning kan uppfattas som en ordlös sång, där orkestern bildar ett föränderligt landskap av resonanser, färger och avlägsna ekon.

### Poetisk inspiration och musikalisk idé

En viktig inspirationskälla är Charles Baudelaires dikt *L'Albatros* ur diktsamlingen *Les Fleurs du mal* (1857). I dikten framträder albatrossen som en symbol för den skapande människans utsatthet och frihetslängtan. Den majestätiska fågeln, som rör sig obehindrat över havets vidder, förlorar sin värdighet när den tvingas ned på skeppets däck. Kontrasten mellan den gränslösa rymden och den jordbundna verkligheten öppnar för en existentiell tolkning av människans förhållande till frihet, ensamhet och tillhörighet.

Hos Staern överförs denna poetiska föreställningsvärld till ett instrumentalt klangdrama utan direkt berättande eller textanknytning. Havet blir en bild för det oändliga och föränderliga, medan bron kan förstås som en symbolisk förbindelse mellan olika världar, tillstånd och perspektiv.

Inför uruppförandet beskrev tonsättaren själv musiken som ett långsamt och meditativt stycke där betraktaren föreställer sig en bro med havet i horisonten. Ur denna bild uppstår olika visioner, ungefär som i en ordlös dikt. Musiken är därmed inte avsedd som en bokstavlig skildring av ett havslandskap, utan som en konstnärlig gestaltning av dess rumsliga, sinnliga och känslomässiga dimensioner.

### Klangfärg, orkestrering och musikalisk dramaturgi

Verket präglas av ett impressionistiskt färgat tonspråk där klangens förändringar och musikens förhållande till rummet får en avgörande betydelse. Orkestersatsen är förhållandevis transparent och lämnar stort utrymme åt hornets naturliga resonans, melodiska förmåga och växlingar mellan närhet och avstånd.

Hornets särskilda klangliga egenskaper spelar en central roll. Instrumentet förenar en varm, sjungande ton med förmågan att framkalla associationer till avlägsna signaler, naturklanger och ekon. Dessa egenskaper utnyttjas inte enbart som orkestrala effekter utan blir en grundläggande del av verkets poetiska idé.

Solohornet rör sig inom ett orkestralt landskap där klangfärgerna kan uppfattas som skiftande ljusförhållanden över vatten. Genom samspel mellan melodisk rörelse, harmonisk spänning, instrumentala färgskiftningar och gradvisa förändringar av klangtätheten skapas en musik som snarare utvecklas genom förvandling än genom traditionell tematisk konfrontation.

Det meditativa uttrycket innebär emellertid inte någon frånvaro av dramatik. Spänningen finns i de subtila förskjutningarna mellan det närvarande och det avlägsna, mellan solistens individuella röst och orkesterns omslutande klangvärld.

### Rummet som musikalisk dimension

Ett av verkets mest särpräglade drag är användningen av två obligata hornstämmor som får en självständig dramaturgisk och rumslig funktion.

Dessa hornister inleder sitt spel utanför scenen och träder därefter in i konsertsalen. Genom motiviska upprepningar och dialoger med solohornet förbinds de olika klangkällorna med varandra, innan de båda musikerna ansluter sig till orkestern.

Mot slutet sker en omvänd rörelse. De två obligata hornisterna lämnar åter orkestern tillsammans med solisten, och ett växelspel av rop och svar uppstår mellan hornstämmorna. Samtidigt fortsätter orkestern med ett lågmält, alltmer avlägsnat klangförlopp, tills musiken successivt upplöses och försvinner.

Denna rumsliga disposition gör konsertsalen till en aktiv del av kompositionen. Musikens rörelse sker inte enbart i tiden, utan också genom det fysiska rummet. Avståndet mellan musikerna förändrar ljudets karaktär och skapar en upplevelse av perspektiv, förflyttning och försvinnande.

Den avslutande sceniska rörelsen kan uppfattas som en musikalisk motsvarighet till horisontens obestämda gräns, där det synliga övergår i det osynliga och den hörbara klangen gradvis förlorar sina konturer.

### Estetik och uttryck

*Pont de la mer* är karakteristiskt för Benjamin Staerns intresse för samspelet mellan musikalisk dramaturgi, klangfärg och utommusikaliska föreställningsvärldar. Hans ljud–färg-synestesi utgör en viktig del av hans konstnärliga identitet, och verkets färgrika men återhållsamma orkestrering kan betraktas i ljuset av denna särskilda känslighet för klangens skiftningar.

Verket anknyter också till en längre tradition av poetiskt orienterad orkestermusik, där naturbilder och litterära associationer förvandlas till självständiga musikaliska strukturer. Samtidigt tillför Staern ett konkret rumsligt perspektiv genom hornisternas rörelser och den akustiska dialogen mellan scen och omgivande konsertsal.

I detta avseende förenar kompositionen drag av fransk klangimpressionism med ett nutida intresse för musikalisk spatialitet och scenisk gestaltning.

Den traditionella konsertformen omtolkas därmed: i stället för att framhäva motsättningen mellan solist och orkester skapas ett sammanhängande poetiskt förlopp, där den enskilda rösten successivt blir en del av ett större klangligt sammanhang.

*Pont de la mer* kan slutligen förstås som en meditation över avstånd, längtan och förbindelse. Musiken gestaltar ett tillstånd där det som först framstår som avlägset tillfälligt kommer nära, för att därefter åter försvinna bortom horisonten.

### Uruppförande och mottagande

Verket uruppfördes den 30 april 2016 vid en konsert i Malmö Live Konserthus, där det framfördes tillsammans med Ludwig van Beethovens femte pianokonsert.

I sin recension i *Sydsvenskan* den 1 maj 2016 framhöll kritikern och musikern Matti Edén verkets atmosfäriska kvaliteter och associerade dess havslandskap till den engelske målaren William Turners ljusmättade och gåtfulla bildvärld. Han uppmärksammade särskilt Staerns återhållsamma instrumentationskonst och beskrev solohornet som en sångare utan ord i dialog med en kommenterande orkester.

### Verkuppgifter

- **Titel:** *Pont de la mer*
- **Undertitel:** *Morceau de concert pour cor solo et orchestre*
- **Svensk beteckning:** Konsertstycke för solohorn och orkester
- **Tonsättare:** Benjamin Staern
- **Kompositionsår:** 2015
- **Besättning:** Solohorn och orkester, inklusive två obligata hornstämmor med rumslig placering
- **Speltid:** Cirka 12 minuter
- **Beställare:** Malmö SymfoniOrkester
- **Dedikation:** Einar Öhman och Malmö SymfoniOrkester
- **Uruppförande:** 30 april 2016, Malmö Live Konserthus, Malmö, Sverige
- **Solist:** Einar Öhman, horn
- **Orkester:** Malmö SymfoniOrkester
- **Dirigent:** Marc Soustrot
- **Förlag:** Gehrmans Musikförlag

**Partitur:** Gehrmans Musikförlag, GE 12805.
**Solostämma:** GE 12806.
**Studiepartitur:** GE 12807.